Kina, fredagsmysinlägget is for you. "Vasst" är kanske tveksamt, men det är fyllt med kärlek i alla fall!

Mina axlar placerar sej ofta en bit ovanför axelhöjd. Det rör sej inte om mer än en ynka två-tre centimeter men effekten blir ett axelparti med tillhörande skulderblad som pinar sin ägare. Just nu känns det joxigt, liksom resten. Alltså resten av allt, av livet. Oavsett lycka och förnöjsamhet vägrar mitt sinne ibland att till insidan förmedla verkligheten på rätt sätt. Vi battlar en del just nu, den och jag. Jag brukar alltid vinna, åtminstone på sikt.

Det är fredag. Vi ser Idol och äter, dricker vin ur en låda. Inte direkt ur, ett uns av civilisation anstryker även Mölndalstrakten, men ändå. Det kan handla om fredagsmys, jag antar att det är så. Fredagsmys upplever nån slags renässans, eller egentligen inte renässans, utan erkännande. Fredagsmys syns här och där, på fejjan och i livsstilsriktat i tidningsväg. Det skrivs om gucka, biff och bea, om plockmat ur små skålar.

In my mind känns det som ett familjelivets påhitt, ett försök av min generation att hippa till så att familjevalet inte motsvarar slutet utan fortsättningen på en chic tillvaro. Fredagsmys har i själva verket funnits typ sen evigt men eventuellt utan eget namn och definitivt med mindre hipphetsfaktor, men jag minns med glädje barndomens familjekvällar med Hawaii med extra banan och utan curry (yes vi var en frukt-i-mat-familj), men fenomenet har inte legitimerats under rubriken existentiellt tidigare vad jag kan minnas. Det dukades inte heller fram musslor och bläckfisk på bordet framför teven så visst är det skillnad.

Nåh. Fredagkvällar kan spenderas på så många ljuvliga sätt. Jag har i fulla drag njutit av bekräftelsevirvlande och pirr och i samma utsträckning men på ett annat sätt njutit av lugn och av vi och av oss, och jag tänker inte rekommendera det ena före det andra.

Skewed.

Jag är ensam hemma, det känns gigantiskt här. Mina händer är aningen mindre bitskadade än normalläget, jag har ansträngt mej.

Men att fila naglarna, en så obehaglig aktivitet! Fräsandet och gnisslet är rysligt, det stadiga hackljudet när tänder perforerar är galet mycket mer behagligt. Och hur ska det egentligen filas? Resultatet blir toppigt, skivigt och i stort sett alltid skevt. Jag har problem med det här med rakt och snett, och dessutom större och mindre.

Hur avgör hjärnan om en linje är rak? Om en ruta eller prick är aningen större än en annan? Mitt anspråkslösa hjärnfluff är gravt efterblivet vad gäller det, och vägrar identifiera avvikelser.

Om människor vill ha min synpunkt på eventuella skevheter chansar jag vildsint.

Parkera bilen rakt sade far inom ramen för den traumatiska körkortsträningen och jag gjorde mitt bästa, klev ur och konstaterade att bilen täckte en två-tre skiljelinjer. Jag har ritat tassar på djur i storleksordningen höger: bandyboll, vänster: couscousgryn.

Jag har blinkat och kisat och vickat på huvudet fram och tillbaka men aldrig känt klicket och uppenbarelsen att där! Där når vi jämvikten. Jag hoppas så att min brist inte ska avspeglas i livet som största allmänhet, en sån där ojämvikt är ju ganska otrevlig.

Det stora bloggmörkret.

Över delar av Mölndalsvägen har en bloggdvala sänkt sej. Jag har sällan tid att krypa in i mysdressen och konstaterar att tillsammansande tar en helsickes massa tid. Det som fanns i oceaner förut, egentid med bloggkoll och spaning i alla avseenden, har bytts mot en massa tillsammanstid. Fem månader av mängder tillsammans bara fortsätter och fortsätter och fortsätter, och ibland när jag inte tänker på vad jag tänker trillar tankarna iväg och jag undrar när allt ska bli som vanligt igen. Det blir det aldrig. Tvåsamhet har aldrig varit min påse, men P är mer min utgångspunkt. Än en påse? Ja.

Idag har inte bara dvalan utan också den trötta sjukligheten angripit denna drabbade världsdel, jag är febrig och snorförmörkad. Men iklädd mysdress.

Koko.

Jag far omkring i skolorna för att öka min kompetens, kompetensen om livet på golvet som det alltid sägs i Bolle om de fackliga får formulera, om verkligheten och lärarna och barnen.

Barnen är festliga, festliga och frimodiga. De nya årgångarna känns, i jämförelse med min årgång i skolåldersupplaga, spontana och öppenhjärtiga. Som jag minns oss i högstadieversion präglades verkligheten av skepsis och butter misstro. Men någonting har hänt med kidsen, de är snudd på tillkämpat trevliga och jag som applicerar min egen tonårslogik på dem anar baktankar, men har hittills haft fel. Det finns en medryckande charm i det impulsiva men hjärtat värker för de blyga och försagda, de verkar ha ännu svårare att ta plats bland allt det omedelbara och lillgamla.

Igår besöktes en grupp fjortonåringar och första lektionen i sexualkunskap, olika namn för könsorganen listades. Snippa-kuk-mutta-snopp-vagina-penis hörde till de väntade bidragen, men en flickas bestämda propsande på att det manliga kunde benämnas gökuret tedde sej otippat. De andra eleverna skrattade men hon var ett sånt där yrväder som med charm och självsäkerhet kunde hävdat vad som helst. Tonårsdynamik är, oavsett generation, fascinerande.

Sporty Spice.

Jag och mina rektorer pratar om svårigheter med att urskilja olika ämnen när undervisningen är tematisk. Vi tycker om varann, nästan hela bunten faktiskt, och det innebär att vi känner till en del om varann, bland annat små egenheter och böjelser.

Rektorer är ett förhållandevis friluffsigt och sportigt släkte som satsar på utomhuspedagogik och dylikt rysligt och jag förstår, jag gör det, för det är fint och bra med barn i skogen och motion är så fint för lärandet, jag inser det. Men herreminpåve så bedrövligt, om jag tänker att det skulle vara jag. Obligatorisk kompetensutveckling i skogsmiljö, jag dör litegrann.

Jag:

Jomen om man har till exempel matte i skogen så är det ju även idrott och hälsa, för man måste ju gå till det där trädet som man ska mäta och hålla på med.

Rektor:

Idrott och hälsa? En liten promenad...?! Ja för dej, kanske.

Me the celeb.

Titta här, flik nr 3! Goodie bags, treats och mutresor, bring it on people.

Lördagens pysselinferno.

Ts nya fina lägenhet förvandlades till Pandurooutlet. Färgat, prickigt och blomstrande papper, stansar, hål, små nålstick, band, klisterklet och saxar i variation: papperssax, tygsax och precisionssax. Utrustningen som krävs är voluminös, själv kom jag med en resväska till kalaset.

D gångcoachades och föredrog pyssel med garn. Garnbollar.

Symaskinen luras lite, för L omvandlade i själva verket sin del av pysselbordet till beauty parlour, målade stiliga naglar och underhöll.

Sis och M sydde, helst om saker. Lakan blev till påslakan, tröjor blev kjolar med festliga ärm-fickor.

C pausade just här från evighetsprojektet filt-konstruerad-av-egenstickade-rutor. För närvarande, efter ett år i produktion, kan den tjäna som chihuahuatäcke. T var en fiffig och effektiv kortpysslerska.

Mitt verk för dagen, ett grattiskort till D.

Sis konstruerade små hattdjur, eller möjligen bläckfiskar med ganska få ben.

Let's go Norwegian en liten sväng.

Mannen i min värld (det finns förstås fler, men den här är den mest uppmärksamhetskrävande, på ett ganska njutbart sätt) har sitt ursprung i Norge och vi rotade lite i det för några veckor sen. Rotade mostrar och mormödrar, kusiner och guvetallt.

I det som used to be mitt normalläge, skeptisk och lättskrämd, hade jag hellre genomlidit en middag med Jan Malmsjö (Sveriges mest outhärdliga person) än träffat en hel släktingpark helt apropå.

Allting ändrades. Love struck, lovestruck. Hans ögonfransar, skrattgropar. Jag är antagligen lite outhärdlig.

Äppelkräm.

Min äppeldator är blank och vit och ikväll känns den galet glamourös. Utan egentligt reell anledning, men i jämförelse med en pc så.

Utöver de strikt designmässiga fördelarna har inte Apple direkt dunkat mej i kärnhuset med sin förträfflighet. Manövrar går snett, power points visas tokigt omständligt, att växla mellan fönster är upp-i-hörnet-segt.

Men fin! Det är den.

On the move.

Hemmet är fyllt av lådor i väntan på att fyllas med ett liv. Det vill säga mitt, liv.

Lägenheten doftar uppgiven röra och lådmisär, precis som den brukar vid stundande flytt. Jag tänker flytta. Bort från magiska Majorna och in i 85 kvadrat som kan vara våra dvs. delvis mina och det är något svindlande: ja. Ja.

85 kvadrat på adress som jag aldrig hade tänkt mej, i Johannefuckingberg men the things you do for love.

Det är sant det där, jag trodde det inte men tji.

På mina 37 får inte ens jag plats och Mölndalsvägen fjäskar med grandiosa ytor. Det är så ytrikt! Utrymmen att förhålla sej till all over the place och jag funderar på om en plattång kan utgöra möbel att fylla nån kvadrat med. Vi behöver nån form av tröskeltid innan vuxenheten kickar in på allvar, och fullvuxet vettiga möbler kan fylla kvadratmetersoceanen.

Sommarens, litegrann.

Det där tornet och what used to be my playground.

Köpenhamnskt vinterfönster.

På zoo!

Och designcentrum.

Att låtsas äga stuga och Vänerhav ett litet slag.

Fina och olika stora bekanta. En heldag på Röhsska.

Installatonsvarianten med klossar=good thing, antagligen småbarns-family-trap. För att hänga där hela dagen. Funkar!

På Barbiemuséum.

After ski, eller mitt i, eller nåt. Barbievariantena är plastigt befriade från kroppsvärme, promillehalt och annat som kan avslöja dygnsrytm.

Barbie goes pappamånad. Yeah!

Gunnebo slott.

Krasse, den finaste växten av dom alla.

Besök av K, K och P. Här är dock K dokumenterad med ett annat P. Det där som jag gillar. En hel del.

Dessutom en hel del D. Se systerns för bilder på piggaste och mest förtjusande kvinnan i mitt liv.

Reasons for unblogging.

Den passerar inte, den här känslan av att varje sekund isär är serious waste of time. Jag har blivit som jag aldrig nånsin föreställde mej mej. Med ett självklart oss på halsen.

Att hettas och minnas.

Värmen sveper sej som ett luftburet duntäcke om kropp och sinne och allting är värme; hetta. Kalla mej gnällig, do it! men nuvarande sommarskiss är rentav tortyrmässig.

Kvällens utflykt per båt till undanskymd klippa var ljuvlig och det tropiska friskade till sej. Men nåja. Nästan semester, några timmars kunskapsuppföljning bort bara.

Förra helgens bröllop! Fint, fantastiskt och galet tropical, djungulöst varmt. Vackert. Ett vackert brudpar, rätt igenom. Och gästerna också!

Att inte bli insläppta i kyrkan eftersom vaktmästare på ca 17 jordsnurr inte förstod sej på kodlåset och inte heller hade pengar på mobilen för att ringa nån som visste. Att istället spontanöva utanför.

Att skissa ackord.

Att vänta. Att i efterhand tänka att man faktiskt har en sjukt snygg frisyr. Särskilt med tanke på hur fjösigt själva håret faktiskt är.

Att ackompanjera. Att vara musiker. Och man.

Att gifta sej. I Jonsereds kyrka. Att vara en kvinna och en man.

Att spela, sola och köra. Att vara sångare. Och kvinna.

Att ha tyll under kjolen, och vita skor. Och vara nygift!

Att ersätta risgryn med såpbubblor.

Att fota vigseln och vara fin.

Att blondera sej. Fast inte så mycket.

Att ha fyrtiotalsfärger och göra sej i miljön.

Att spela välkomstvisa. Och vara man.

Att anlända.

Att vara förtjusande.

Att ha en ring.

Att ha möhippats och deltagit i photo shoot.

Att vara varma.

Att tvingas pussas på stolar.

Att ha giftastycke.

Att vara ihop med helt andra människor och te sej bedårade.

Att tokdisplaya vinglaset.

Brudklänningen.

När vänner gifter sej i Jonsered gone tropical kan man exempelvis bära zebraklänning från hm, halsband från Rom, fyndade skor och blandade armband.

Sex år senare.

Jag marinerar fortfarande patetomycket i sirap och har för motverkans skull tagit fasta på meningsutbyte som häromkvällen ägde rum i rutinerad parkonstellation:

[Jag har nyss sagt hejdå till sirapskillen P och hänger med sister och svåger J. Sis och J sitter i soffan framför teven. Jag sitter en bit bort, småsurfar och väntar på sommarens första Midsomer Murders, de senare säsongernas uselhet till trots.]

Sis: J, jag tycker att romantiken har fallerat i vårt förhållande! Vi borde ha det mer som Lisa och P, de är ju jättekära.

[J blippar på I-phonen, lyfter motvilligt blicken.]

J: Mhm? Kanske det ja?

Sis: Jaa!

[På teveskärmen dansar plötsligt Månz-mums-mums fram över Skansens allsångsscen.]

Sis: Oj kolla! Det är ju Måns!

[Sis höjer med fjärrkontrollen ljudet till öronbedövande mums-nivåer. Js uppmärksamhet återvänder till I-phonen.]

Min sis med tillhörande J kan tillhöra Sveriges minst klibbromantiska skara. Lyckligtvis är klibbromantik och kärlek två vitt skilda koncept.

Midsommaren.

Bagagebaren.

Sommar ja.

Om lycka och att tillfälligt marinera i sirap.

Att varje dag förundras att vi hittade oss. Och även: att vi fungerat utan oss, innan. Jag lämnar hjärtat och hälften av tankarna i din lägenhet om dagarna, längtar så tonårigt att det frustrationssvider. Dina nyckelben vid halsringningen. Den självvalda sömnlösheten, jag går på hud och ren sprillighet. Ditt sätt att vissla gällt och i överkant till Glasvegas. Mina grejer i ditt liv, och dina i mitt. Kanske återuppstår jag som social person och övrigt, men för tillfället vill jag bara oss.

Jag råkar bara handla om samma saker.

Jag har aldrig varit såhär många klyschor. Schlagerstrofer dansar salsa i huvudet, munnen har fixerats i planlös leendeposition. Övrigt är ointressant och svårfokuserat, okoncentrerat.

Jag är inte språkligt kapabel att beskriva på nåt opatetiskt sätt. Att skriva kärlek utan att go IngelaPlingish kräver talang som är oerhört mycket större än min, och jag avstår.

Men. I alla fall. Mycket känns: ja! Det är förvirrande och förbluffande, men märkligt lyckligt just nu.

Bolle: the musical.

Jag har konstaterat att elever i skolår 9 är högljudda och gängliga resultat av könsstereotypism av mått. Musikalen som sattes upp var ogenomtänkt, planlös, festliga pojkar innehade samtliga huvudroller. Flickorna blev liksom bredvid, ett slags leende bekräftelser på den pojkiga tokigheten. Eventuellt blir nästa läsårs fokus en genussatsning.

Tre timmars vila.

Till lunch serverades isterband och en sån härsket grynig sörja, inslagen i skinn. Bedrövlig lunch till handlingsförlamad kvinna, och hon är alltså jag. Gnälligt matt efter konsertande, hängande, jobbande. Med ett kraschat fickminne, fläckar på tröjan, minimala förberedelser och ostyriga tankar. Känslotrött, fast åt det lyckliga hållet. Okoncentrerad. Disträ.

Fyllda lungor, och pollen.

Jag är aningen tålamodsprövad, alla är inte vassa i eggen. Jag andas med hela lungkapaciteten men de där näsborrarna som fladdrar i frustration always give me away.

Lyssnar på King’s singers (godblessspotify), det är perfektion och nästan outhärdlig nördighet i kombination. Den lilla otäcka svagheten för fullkomliga klanger är galet oaktuell, jag inser verkligen det. Och skyller den helt på far, dvs. arv och fostran. Men det finns nånting, nåt med förmågan att jämka ihop, att klinga; att ljuda helt gemensamt. Det är behagligt, sympatiskt, slickt. Imponerande. Fascinationen ligger till minst hälften i ren och skär skicklighetsbeundran och musikupplevelsen är ljusår från känslosam. Men nånting! Är det.

Utanför fönstret fräser mopederna och kidsen med gummiband kring jeansbenen, vad står det för? Om byxben behöver viras hade tåspetsskor med sidenband varit otroligt mycket charmigare.

Jag har sett en pjäs som jag knappt kan förhålla mej till, till delar tänkvärd, skön, och till delar meningslöst personlig. Eller? Jag har inte bestämt mej, det var en förvirrande upplevelse.

Våren. Att länka upp en long lost lovely, sakna. Att redan obsessa bränna. Planera semester, angsta en smula.

Att vara idealisk.

Att umgås med sockervadd. Att fundera på om det bara blir kletigt och luftigt i längden.

123 lighten up.

Jag har sett pjäs som befann sej mellan stand up och drama och kalla mej gärna boring och andra eländiga saker, men jag röstar nej.

En akt fungerade och var rapp, bra till och med, men en andra akt blev seg och lång och sökt, kolossalt nära typ buskis och hyfsat outhärdlig från och till. Tack till publiken delvis? Interaktionen gör att exempelvis pubertetskids på rad 1 får tokigt överdimensionerat utrymme och att försynta (? eh nmja) kvinnor i trettioårsåldern på rad 13 känner att de helst vill gå hem och sova.

Jag ser inte charmen, lider fortfarande av sjukdomen från skolår 8 där det i stort sett inte finns ett enda okontrollerat händelseförlopp, ett ostyrigt flöde, som inte uppfattas som pinsamt. I’m so there. Lesson to the self: träna på att hantera förargligheter, kroppsvridningar och oförutseddheter.

Som en semestervecka fast med väldigt fint väder.

Valborgskalas med sjukt fina tallrikar. Bakelsemönster, ett så lysande koncept.

Fint besök.

Begreppet tapasknytis har etablerats och ser ut såhär.

Erik! Kort, väldigt väldigt kort, men bra. Han är nervösryckigt ungdomlig, håret tokigt och fint och rösten to die for.

Göteborg blev helt otippat Medelhavslycka i några dagar.

Retligheter.

Jag har hajkat från toppen av Masthugget, för sextiobussen behagar inte närma sej Kungs Ladugård mer än så och spårvagnarna flippade ur. Totalt! Jag har haft otur med vagnarna på sistone och jag förstår inte. Jag behandlar dom med respekt: respekt! Respekt är ett så underligt ord.

Klockan halv fyra var jag kallad till fullmäktige för att förklara kvalitetsredovisningens underligheter, kvart i sex blev den verkliga starttiden. En del var fundersamma men jag väljer att mest minnas O, en karismatiskt finurlig typ som oftast bjäfsar emot och frågar förvirrande så att man inte kan svara, men han sade: Om det fanns ett VM i kvalitetsredovisningar hade den här förvaltningen vunnit medalj. Jag blev så glad att jag nästan grinade, jag är ganska trött.

Om jag ser ytterligare en vårfräsch tjej i chinos och cleana sneakers kommer jag att kräkas. Och den s.a.t.a.n.s. vita kavajen.

Wearing to a wedding:

Klänning från oidentifierat märke, ursprungligen köpt till systers bröllop i den där halvtantigt konstnärliga butiken i Lund, visst heter den Godiva? Med sjuttio procents rea gick den loss på nästan tvåtusen och jag avgudar den. Hårsmycke med fjädrar och tyll på diadem från hm, guldig kuvertväska och rosettarmband från Erik i Väners, svarta leggings med ormskinnsmönster från Lindex, lackpumps vars ursprung jag inte riktigt minns men med märke Gyllene Gripen, vilket ju känns ganska festlighetsrobust.

Let's wed.

De säger lol, alltså inte enbart smsar och skriver, utan säger. Med koll hade detta varit ett insett faktum för minst femhundra dagar sen men min koll är väldigt liten. Jag jobbar mot kids i kollåldern via nivåer en bit ovanför dom själva men själva slutprodukten, dom som jag är satt att öka måluppfyllelsen för, träffar jag typ inte alls. Förrän ibland på kvällarna, på vagnen. Att säga lol? Det uttalas låll.

Jag har nyss sett en vän ta över Göteborgs opera med röst och timing som var enastående, och för ytterligare några kvällar sen hölls releasekalas för charmant kokbok som formgetts av en annan vän. Det finns så duktiga och fina omkring mej och dom vill vara med mej också. Det är fint. Miljön för kalasandet var ljuvast möjliga, till Stora Holm kan man rekommenderas att åka och andas. Man kan dessutom få planlös giftermålsambition. Lokalen är osunt bröllopsaktig: luftigt ljus, hög, lantlig, ljuskronor böjda i nåt luffaraktigt.

Igår gifte hon sej, S. Det var storslaget! Inte på Stora Holm visserligen, men ändå. Mitt huvud har inte snurrat färdigt, men bildbevis för att allting faktiskt inträffade finns. Det var lyckligt.

Spring and stripes what a beautiful combination.

Erikshjälpta herrbyxor, förkortade av den symaskin/stylistassistent som ibland kallas mammma, vårens favvosandaler, reashoppade i Uppsala, vårens obligatoriska sailortee, i år från Gina T (av alla ställen! detta överväldigande gymnasieängsligt blonderade ställe), hm-kavaj, smycken från den där lådan i teakskänken som innehåller smycken och som allt som oftast ter sej bottenlös och paradisisk, typ som garderoben till Narnia. Eventuellt sticker Vita Häxan upp en frusen hand och roffar åt sej nån del av bjäfsskafferiet en vacker dag.

Just nu vill jag ingenting men jag gör det ändå.

Vädret är bedrövligt fantastiskt, pressen blir aldrig större att hitta på och komma ut, det är så skönt att komma ut, få lite luft. Det där är en lögn, ett mantra som är del i en gigantisk friluftskonspiration. Få har kommit till klarhet men jag tillhör den utvalda, innesittande klarsynthetsskaran. Idag ska jag duperas och ta del av vurmen, besöka en klippa. Årets första klippa! Naturen är mej på spåret.

Encounter of the day.

I nya skinnjackan (gråblå!) och ny, nästan solig frisyr kände jag mej snudd på fin tills dörren öppnades till snajdigt gym, och ut klev du. Samma sneakers, samma rosiga kinder. Jag blev fjorton och pulsen raceade ett hundrameterslopp, skäggstubben var tätare än nånsin och fyllde bland annat gropen i hakan. Jag tror att vi såg varann men du hade sällskap. Ditt kroppsspråk är fortfarande något tafatt, ett minne från en tid då du var osäker och yngre. Du har en historia, jag tog den aldrig till mej. När vi första gången träffades fick jag fightas med en mycket söt och målmedveten man om din uppmärksamhet, du begrep ingenting. Du var tillmötesgående mot oss båda, jag och han sköt giftiga pilar mot varandras egon. Jag vann. Du har fortfarande ingen aning om hur vacker du är.

Rapport från frukosttur till affären i andra hörnet av gården.

Min innergård är i storlek som ett litet frimärke men med överdrivna föräldrar cyklar barnen vid namn av typen Ragnar, Stella, Greger, omkring med cykelhjälmar på huvudena. På gården! Föräldrarna kan vara i min ålder på ett ungefär men övervuxna.

Att laga ljuvlig mat till ljuvliga flickor (gårkvällens bokklubb med marockanskt tema).

Cous cous sväller i äpplejuice och blandas därefter med rostade mandelspån och torkade aprikoser.

Kyckling marineras i yoghurt, spiskummin, kanel, chilipulver, cayennepeppar, vitlök och grillas på spett.

Grönsaksröra av förkokta morötter och blomkål samt gröna bönor, zucchini och rödlök som fräser i mycket smör med gurkmeja, garam masala, chilipulver, lite citron och honung, blandas med hackad persilja.

Bönsallad av blandade bönor (jag föredrar stora vita framför allt, men svarta och kidney är fina för färgrikedomen) blandas med hackad salladslök och limesaft, balsamvinäger, salt, svartpeppar och lite socker.

Youghurt blandas till kall sås med pressad vitlök och smulad torkad mynta.

Snacks av mandel och cashewnötter som läggs i stekpanna där smör, honung, salt och chilipulver har smält samman, kokar ihop och läggs på papper för att torka.